The War on Drugs

Slave Ambient (2011), 7
Gitarrer lagras på varandra mot ett tjockt sound av massa annat. Gitarrockarna räds inte att smeta över sina ackord med ett lager syntetiskt deg. Det kan till och med vara en poäng, märker man, att blanda munspel och tjocka syntar. Kanske är bristen på förutfattade meningar av vad som kan blandas ihop till en fungerande ugnspannkaka grunden för att lyckas skapa ett unikt sound. Dock saknas pricken över i:et. Det händer att det tjoas som i U2 i mitten av 80-talet. Då påminns man om att The War on Drugs inte kommit så långt som U2 i mitten av 80-talet.

Bästa låt:
Brothers

Lost In the Dream (2014), 7
Musiken associerar till vatten i dess olika former och flöden: porlande bäckar, glittrande snö, beslöjande dimma. De olika instrumenten och sångaren Adam Granduciels röst sammansmälts till ett dimmigt töcken. Behagligt att lyssna kan det vara efter en tung arbetsdag när huvet behöver omtöcknas. Synd att inte det skimrandet soundet tillåts flöda precis hela tiden. Det finns stunder när tempot dras ned, och det tjocka lagret av ljud skalas av – och dessa stunder är inte alls lika bra. Suffering är plågsamt seg. Men för det mesta förlorar man sig i på ett mjukt och behagligt vis i Lost In the Dream.

Bästa låt:
Disappearing

A Deeper Understanding (2017), 5
Jodå, vackert. Flera gånger serveras eleganta kreationer. Alltid välgjort. Men alltför ofta sömnigt. Det skulle behövas mer grus och ojämnheter i den maskinaktiga rytmiken. Bäst blir det när det infogas en del skrap i gitarreskalationerna såsom i inledande Up all night.  Albumet rymmer åtskilliga relativt utdragna låtar, snittlängden är en bit över 6 minuter. Den karakteristiska böljande mantran tillåts dröjas ut. Men det är just detta som orsakar att musiken blir trevande om och om igen. Längst är Thinking of a place på över 11 minuter, förvisso en ganska trivsam sak. Detta album är stiligt men på tok för tråkigt.

Bästa låt:
Up all night