Tindersticks
Tindersticks 1st album (1993), 9
Vemodig kammarpop med utsökta arrangemang av stråkar, gitarr och klaviatur. Händelserikt, men ändå återhållsamt. Återhållsamt, men ändå intensivt. Musiken är minimalistisk samtidigt som tämligen komplexa strukturer fyller upp låtarna. Skivan är lång med 21 låtar. Några är av det lite längre snittet medan andra kortare mest fungerar som instrumentella mellanspel. Skivan hade vunnit på att kondenseras men har en röd tråd: ett sammanhängande flöde av sköna och bistra harmonier. Därtill förekommer utsökta nummer som Blood och Raindrops. Mot slutet glider vemodet in i skräckinjagande klanger, men avslutande The not knowing lättar upp lite och gör att man slipper drömma mardrömmar. Bästa låt: Blood Tindersticks (2nd album) (1995), 9
Med dröjande toner och Staples mörka försvinnande sång förflyttas man långsamt men stadigt långt bort nånstans. Alla möjliga känslor drabbar en. Något som stråksektionen i hög grad är ansvarig för. Ingenstans sviktar musiken: genomgående hög integritet och dramatik. Periodvis uppnås lysande moment. My sister är en liten bit – fast inte så liten för den är över 8 minuter lång - där den minimalistiska musikens möjligheter maximeras. Bit på bit lagras bit för bit: xylofon (låter det som), dragspel, gitarrer, stråkar, såg, trombon och en massa annat. Biten drivs fram i lågmält fast raskt tempo och med en skönt mumlande monolog. Bästa låt: My sister Curtains (1997), 7
Med Another night in vaggas lyssnaren vemodigt in i rökridåerna. Dramatiska stråkar hörs, och böljande melodier. Mitt i allt storslagna lugn kastas en stökig, obekväm kortbit in: The fast one. Denna känns mest som ett försök att väcka lyssnaren till liv igen. Brottet hade kunnat göras på annat vis. Albumet liknar de två föregående. Det har ett minimalistiskt drag, men är ändå rikt på intressanta harmonier, klanger och taktslag. Vackert blir det när musiken på några håll eskalerar med darrande stråkar och pampig trumpet. Ändå är det något med stämningen som inte drabbar mig lika mycket som i föregående album. Bästa låt: Let’s pretend Simple Pleasure (1999), 6
Starten med Can we start again? är en trevlig bit med ovanligt muntra tongångar, alltså ovanligt för att vara Tindersticks. Men det är inte sådan form av enkel njutning som den här skivan bjuder på. Snarare är det mesta av det övriga betydligt lugnare, för det mesta snyggt men bitvis, dessvärre, något sävligt. Förvisso känns mycket igen i ton och klang när det gäller Tindersticks; allt annat än simpel är deras musik. Men bandet har en del svårigheter att skapa samma slags drabbande låtar – ja, sån där enkel njutning, helt enkelt njutning – som de en lyckades göra tidigare under 90-talet. Bästa låt: Can we start again? Can Our Love… (2001), 7
Tindersticks album brukar vara softa och okomplicerade. Så är fallet även här. Låtarna är enkla men i grunden härliga och eleganta. Ändå känns det hela som överdrivet försiktigt. Albumet är trögstartat. Hela första halvan är hygglig men en bra bit från tipptopp. Med åtta minuter långa Sweet release händer något. Den har ett skönt enkelt gungande groove som skapar glädje och känsla av soul. Kanske har bandet varit över Engelska kanalen och tagit intryck av fransk soft electronica. Låten avslutas med befriande handklapp. Musiken fortsätter med ytterligare tre smakfulla alster och inte minst ett lågmält men sceniskt avslut med Chilitetime. Bästa låt : Sweet release Waiting for the Moon (2003), 8
Tindersticks är tillbaka med sökande melodier. Här förmedlas en känsla av pendling mellan hopp och misströstan. Say goodbye to the city har en spännande eskalation med stråkar och trumpet framför ett monotont groove. Sweet memory för tankarna till Spiritualized Shine a light i sin ackordprogression. Väldigt vackert, även om man undrar om det monotona blåset ska komma, vilket det inte gör. Albumet kryllar av egensinniga toner. Mörkret är där, men hela tiden med en positivt tilltalande grundklang. En mäktig ballad hittas i My oblivion. Som dock övergår i övermuntra Just a dog. Albumets flöde i slutet är inte det bästa. Bästa låt: My oblivion The Hungry Saw (2008), 6
Trevligt album utan den allra mest omedelbara beröringen. Först placeras Introduction som introducerar albumet på typiskt Tindersticksvis: ytterst försiktigt med ytterst sensibla prövande pling. Det mesta är lågmält. Tindersticks övar vidare på sin konst att måla upp sorgsna stämningar, med några tillfälliga undantag med öppnare skyar. Kul är att albumet rymmer flera rätt enkla instrumentella nummer. The organist entertains är en skojig, valsig sådan och därefter kommer titellåten som inte är så speciellt annat än att den muntrar upp stämningen en aning. Märkliga lo-fi takter uppstår plötsligt i annars försiktiga Mother dear. Pampigt avslut hörs med The turns we took. Bästa låt: The turns we took Falling Down a Mountain (2010), 7
Skivan är intim och både vackert vemodig och friskt munter. Variationen i tempo och uttryck är god. Det hoppas mellan låtarna. Är placeringen slumpvis? Peanuts, som är en enkel, nästan banal duett följs av kontrasterande, galopperande She rode me down som i sin tur följ av en sakta vemodig instrumentell visa präglad av någon slags orgel och en ensamt ljudande trumpet eller om det är flygelhorn: Hubbards hill. Sedan upp med tempot igen. Men kanske är det inte lotteriet som avgjort tågordningen för den introducerande titellåten är helt klart välplacerad liksom den mycket vackra avslutningen i form av Piano music. Bästa låt: Piano music The Something Rain (2012), 6
Udda och härlig start med nio minuter långa och dåsiga berättarlåten Chocolate. Berättaren ackompanjeras av några enkla vibratopling på keyboarden och inte så värst mycket annat tills en smygande stegring tar vid mitt i med elak blås. Sen blir det stilla och trivsamt igen. Följande The something rain har ett fräckt intro med några dova spännande beats, varefter en knapp minut ett helfräckt gitarriff ljuder följt av en sångkör sjungandes ”Show me” och sedan igen dova mystiska taktslag. Skivan fortsätter dunkelt och vemodigt. Svårmodet tar över handen ett tag. Mot mitten känns allt tungt, men mot slutet lyfter musiken igen. Bästa låt: Chocolate Across six leap years (2013), 7
Albumet är en retrospektiv betraktelse över Stuart Staples och Tindersticks låtproduktion sedan tidigt 1990-tal. Omstöpning av gammalt material således. Det inleds dämpat och trevande, helt enkelt lite motvalls, med ett par av Staples soloprestationer. Sedan tar det sig, men svåra starter är alltid ett problem. Är entrén motsatsen till inbjudande vill man ogärna passera. Nåväl, det låter sig gå. Steg för steg tar det sig. Ungefär mitt i skivan, ett par minuter in i say goodbye to the city, börjar musiken glänsa. Här är det en stressad trumpet som gör skillnaden. Mer av den goda varan ska det därefter bli. Bästa låt: A night in The Waiting Room (2016), 7
Lugnt och elegant. Och en liten dos mystik. Så kan det vara med Tindersticks. Här finns många smygande sköna taktslag. How he entered är en snygg bit. Stuarts korthuggna sätt att sjunga är ju en del av Tindersticks stil. Jag gillar det, men händer att jag önskade några mer utdragna toner. Att det blir en duett med kvinnliga rösten i Hey Lucinda och i We are dreamers! är inte alls fel. Albumet är ganska stilla och emellanåt väl allvarligt, men det finns också många småtrevliga avsnitt med lättare klanger. Somliga nästan åt vaggvisehållet. Vackert och lite sorgligt tonar musiken bort. Bästa låt: Hey Lucinda |