Toto

Toto (1978), 6
​Härmed startar en sammanslutning duktiga studiomusiker som komponerar ihop en brokig samling poprock, inklusive ett par tyngre nummer, med en något för hög dos klatschiga riff och lättköpta refränger. Det går att diskutera om arrangemangen är med eller utan finess, men jag lutar åt det förra. Det finns vissa grooves och rytmer att se fram emot: Georgy Porgy är en pärla och det hade varit fint med mer av den softa varan som i Takin’ it back. Hitten Hold the line lyfter stämningen. Men den är samtidigt rätt tjatig, så det gäller att välja sina tillfällen när den sätts på.
 
Bästa låt:
Georgy Porgy

Hydra (1979), 4
Toto gör ett försök att staka ut en egen rockformel, men det blir mest att de antingen står och stampar eller att musiken urartar i någon slags pompös hårdare rock, som förvisso inte är särskilt hård. Snarare en sån där hård rock som då och då dyker upp på det nya milleniets schlagerfestivaler. I Hydra saknas således balans, och om man trodde att Toto hade någon distans till sin musik på debutskivan så tror man inte det längre. Allt är inte illa. Jag gillar 99, en försiktig mellantempobit. Framförallt gillar jag dess outro som inte inre riktigt vill ta slut.
 
Bästa låt:
99

Turn Back (1981), 4
Toto har totalt gått upp i ett plastigt sound med svulstiga trummor och ett hejaklackshoande.
Det flirtas med klatschiga pianoslingor och det riffas rikligt med gitarrerna, men inget av detta räcker för att jag ska ryckas med i takterna. Några av låtarna är på tok för tunna, exempelvis Live for today. Materialet är osofistikerat, saknar komplexitet. Givetvis kan även enkla låtar vara utomordentliga, men i så fall måste de ha tajming och träffa den där nerven. Så sker bara undantagsvis, kanske i början av Million miles away. Tack och lov tar det hela slut efter åtta nummer och 37 minuter.
 
Bästa låt:
Million miles away

Toto IV (1982), 7
Albumet är en prisad klassiker även om det råder delade meningar om det borde ses så. Vad som inte går att bortse från är dess utmärkta, fylliga sound. En del av soundets helhet består av den utsökta sången, som varvas av Steve Lukather (gitarr), Bobby Kimball och David Paich (keyboard). Det är likaså omöjligt att inte med ett brett smilband gungas med av sköna och böljande Rosanna. Denna inledningslåt bygger upp en delikat atmosfär som smittar av sig till resten av albumet. Stämningen störs lite av ett par svagare partier i mitten där musiken blir för tillrättalagd, prålig och monumental.

Bästa låt:
Rosanna