U2
|
|
Boy (1980), 8
U2s första skiva river skoningslöst loss med I will follow och Twilight. Inspirationen från punken märks tydligt, men det här är mycket bättre och visst skulle U2 bli stilbildande för ”den nya vågen”. Redan i Boy har gruppen lagt grunden för sitt unika sound präglad av Claytons framträdande bas, Edges kristallklara gitarrspel och Bonos gälla och intensiva sång. U2 har ett flertal senare skivor som lyfts till skyarna så det kanske är lätt hänt att glömma de tidigare. Tvärtom tycker jag att just dessa tidiga skivor ska uppmärksammas eftersom de är mycket klösigare och roligare än sista decenniers mediokra arenaU2. Bästa låt: I Will Follow October (1981), 7 Uppföljaren till Boy är mer tungrodd, bökig och snärjig. October har inte samma rättframma anslag. Bono gapar och gnäller två eller tre gånger för mycket. Bandets speciella klang och sound har bibehållits emellertid. Musiken är snärtig. U2 behöver inte ursäkta sig utan har ett av musiksamtidens mest intressanta grepp. Bästa parti är den stämningsfyllda början av b-sidan med de vemodiga Tomorrow – med dess fina inslag av irländskt folk innan den röjer loss – och October – med dess vackra piano – som i sin tur följs av den riviga With a shout. Musiken är bra, men bär inte riktigt ända fram till mål. Bästa låt: October War (1983), 9 Sunday bloody sunday är allt annat än en discolåt. Men jag minns den som en discoplåga en bra bit inpå 90-talet. Den låten inleder War. En sådan låt är givetvis en utmärkt start, även om den är något uttjatad. Den andra låten heter Seconds och för lyssnaren rytmiskt och suggestivt fram till skivans definitiva höjdpunkt, New year’s day, en av U2s allra förnämsta låtar med en av the Edges allra vassaste gitarrsolon. Dess vana trogen stoppar U2 in lite knöligare och mer introverta låtar på b-sidan, men i stort sett fullföljs albumet på ett utsökt vis. Ljuv avslutning med ”40”. Bästa låt: New year’s day The Unforgettable Fire (1984), 9 Med The Unforgettable Fire blir U2 definitivt oförglömliga om de inte redan blivit det. Soundet var unikt redan från början men fullbordas här. Musiken växer för varje låt fram till The unforgettable fire som har ett outplånligt sug som får en att tro att man fastnat i evigheten. Efter ett inledande fyrverkeri lugnar musiken ner sig rejält med ett smygande och spännande parti inför nästa klimax som kommer i form av Bad. Låten är i sig ett praktexempel på konststycket att gradvis stegra en låt mot klimax. På sätt och vis likt Stairway to heaven men ändå inte ett dugg. Bästa låt: Bad The Joshua Tree (1987), 9 Where the streets have no name med Edge kulspruteflinka gitarrplink inleder och man hamnar direkt i en alldeles rätt, svävande känsla. De båda klassikerna I still haven't found what I'm looking for och With or without you följer. Det är inget fel med dessa, förutom att deras snillrika arrangemang gränsar till att bli för tillrättalagda. Kontrasten blir drastisk till följande helt skoningslösa Bullet the blue sky. Nästa Running to stand still är så gott som lika ljuvlig fast på ett helt annat vis: en mycket stilla, nästan countrybetonad visa med underbart enkelt piano. B-sidan är mindre känd men lika bra. Bästa låt: Bullet the blue sky Rattle and Hum (1988), 8 Rattle and Hum är en originell dubbel-lp på så vis att den blandar nytt material med liveinspelningar. Livelåtarna är både egna och covers. Av de senare tillhör Beatles Helter skelter och Dylans All along the watchtower albumets höjdpunkter. Musiken är, på gott och ont, mycket mer influerad av amerikansk blues och gospel än vad man tidigare märkt av U2s musik. Den bästa nyproducerade låten är den avslutande All I want is you med sina svävande stråkar och klingande gitarrer. Skivan innehåller flertalet exemplariska glansnummer, men har några lamare partier och inte bästa flödet för att kunna få riktigt höga betyg. Bästa låt: Bullet the blue sky Achtung baby (1991), 4
U2 har gått in i ett nytt decennium och helt tydligt även i någon slags medelålders metamorfos. Förbi denna framträder ett slickare sound och ett mer dansant och poppigt uttryck. Inte bara sound och stil har ändrats, även attityden. Jag har lärt känna U2 som rå, jordnära och rufsig. Här framträder istället ett bakåtkammat band med mycket glitter, läder, och klatschiga grooves. Jag häpnar över det krampaktiga försöket att tuffa till sig. Genuina U2 känns inte längre riktigt på riktigt. We’re goona ride your wild horses sjunger Bono sött medan man undrar vad den punkiga energin från Boy tog vägen. Bästa låt: Acrobat Zooropa (1993), 5
U2 fortsätter på sin nya klubbdansanta bana. Här och där förekommer snygga partier, kreativ instrumentering och effektiva effekter. Några av låtarna håller ihop från början till slut. Stay är pampig utan att spricka och The first time är tjusig. Men alltför ofta blir det bara klichéartat och överlastat. Numb har en lovande start med hårt dämpade riff och entonig talsång av Edge. Förfallet börjar så fort Bonos odrägliga falsett framträder och därefter några påklistrade orientaliska harmonier och löjliga ackord på något som låter som leksakselorgel. Att Bono bör ägna sig åt annat än falsett bevisas än mer av följande Lemon. Bästa låt: The first time Pop (1997), 4
U2 försöker hänga med i tiden med all techno och electronica. Men de saknar kompass och bara fortsätter raskt sin drift mot ingenmansland i sin musikaliska utveckling. Utveckling är förresten fel ord: stagnation, regression, implosion, depression. Det är svårt att förstå att de decenniet tidigare skapade bluesiga Rattle and Hum och ytterligare några år tidigare röjde för den nya vågen. Visst kan de fortfarande producera effekter men effekter är värt inget om det saknas melodi, harmoni och känsla. Dessa delar får man leta efter. Var är Bono? Var är The Edge? Var är Clayton? Varför låter Mullen som en trummaskin? Bästa låt: If you wear that velvet dress |
|