Van Morrison

Blowin’ Your Mind! (1967), 6
Van Morrisson debuterar med ojämn skiva. Ett plus är att vi har att göra med en engagerad sångare. Utöver inledande calypsohurtiga Brown eyed girl kan inte hittas någon riktig publikflirtare. T.B. sheets är ett jammande bluesalster på nästan tio minuter. Den har fastnat i sumpmarken men är groovig och kroppen gungar med i gyttjan. Morrisons sång höjer värdet en del. Men hans grisliknande läten i nämnda sång när han sjunger ”let me breath” är knappast örongodis. Några andra bitar kvalificerar inte riktigt, inte för att de är förskräckliga, utan för att mer krävs än några baktakter, munspel och allmänt bluesjammande.
 
 
Bästa låt:
Brown eyed girl

Astral Weeks (1968), 8
Tidigt i karriären skapar Van Morrison sitt magnum opus. Han sjunger med lidelse och ger allt i varenda ton. Akustisk gitarr, stråkar, blås, ståbas, flöjter och cembalo följs åt ståtligt i en unik keltisk formel som är i grunden omöjlig att kategorisera. Även om Astral Weeks består av idel intima, varma och sinnliga toner krävs en del energi för att hänga med i de böljande melodierna och subtila strukturerna. Det är kanske just innerligheten som gör att det fordras en del insatser även för lyssnaren. I toppen av albumets ändå genomgående höga nivå syns den utsökt vackra balladen Sweet thing.

Bästa låt:
Sweet thing

Moondance (1970), 7
Under ett avstressat flanörtempo i And it stoned me och lojt blås uppstår tillfälle att stanna till och begrunda livet och annat. Efter ett tag uppstår en liten oro och undran om hela albumet ska dega på i detta tempo. Nej, vad som följer är själva titelspåret, Moondance: en kul folklig dänga blandad med urban klubbjazz. Morrisons påverkan av den amerikanska soulen hörs ännu mer i följande Crazy love. Ja, det svängs på i mysig stil även om mannen som sjunger verkar ha lugnat ner sig en del efter gapet från Astral Weeks. Lite mer fart under månskenet hade funkat.
 
Bästa låt:
Moondance