The Velvet Underground

The Velvet Underground and Nico (1967), 9
”Bananskivan” börjar med Nicos röst i Sunday morning. Det låter precis som om det vore söndag morgon. Avkopplat med morgonkaffet och morgontidningen. Resten av skivan låter inte som söndag morgon. Musiken böljar fram och tillbaka mellan olika uttryckssätt, blaséaktigt, jäktat, ovårdat, frenetiskt eller bara helt flummigt. Det är en egendomlig men fungerande kedja av låtar som länkas ihop. Slående är det repeterande mönstret i musiken och det frekventa staccatospelet i många av låtarna. Båda dessa delar ger upphov till skön hypnotisk mystik. Det skrammel, gnissel och skrän som ackompanjerar rytmiken är den typ av oljud som inte går att ogilla.

Bästa låt:
Heroin

White light/White heat (1968), 9
Det här är ingen skiva man sätter på för att skapa ro och en trevlig ljudatmosfär i rummet. Musiken är monoton, rå och irriterande. Den är opolerad och ful. A-sidan drivs fram lojt i exemplarisk psykedelisk anda. B-sidan bokstavligen tjuter och präglas fr.a. av avslutande episka 17 minuter långa Sister Ray, som är ett fräsande och skärande skrammel och inferno, allt orsakat av elviolin, orgel, gitarr och ett frenetiskt trummande. Det som gör det hela så bra, är att det finns struktur i oljudet. Skönheten blir abstrakt, på något vis. På något vis lär man sig att tycka om detta.

Bästa låt:
Sister Ray

The Velvet Underground (1969), 8
 The Velvet Underground slår om till en betydligt mjukare, mer lättillgänglig och nästan andlig sida, vilket kanske är en effekt av att John Cale lämnat bandet och ersatts av Doug Yule. Borta är ylande violiner och avantgardefåfängan. Någon form av konstnärlighet vidmakthålls förvisso, men jag måste kämpa lite mer för att hitta roligheterna. En sådan är doandet i slutet av inledande Candy says. En annan är de smattrande gitarrerna i What goes on. En tredje är hela den lustiga The murder mystery. Även om albumet har en soft skön känsla som ger en del trevlighetspoäng saknar jag de monotona vidundren.
 
Bästa låt:
The murder mystery

Loaded (1970), 8
En mjukare, enklare och poppigare VU tar vid, men lite av den utflippade stilen har tack och lov bibehållits. Den Beach Boys-aktiga Who loves the sun är en angenäm start, och fungerar ypperligt som ett slags intro till klassikern Sweet Jane med dess mönstergilla riff och Reeds smått ironiska sång. Därefter kommer en ännu större låt, Rock 'n' roll, en riktig rysare som har ett omöjligt medryckande driv och riff. Loaded innehåller flera snygga nummer, både smäckra ballader och lustiga poplåtar. Ibland undrar man om musiken och sången är helt på allvar, men det gör inget för det är trivsamt.

Bästa låt:
Rock 'n' roll