Vetiver

Vetiver (2004), 8
Vetiver orsakar fina harmonier med enkla akustiska medel. Spansk gitarr parat med stämningsfylld westernfolk. Låtarna byggs ofta upp av släpiga, repetitiva mönster. Inte olikt Neil Young. Stråkarna gnäller och gnisslar utdraget och följsamt. Kompotten blir en smått psykedelisk folkpop. Lika tjusig som jordnära. Låtsnickaren Andy Cabic sjunger med känsla och darr. Och jag gillar den flummiga körsången i Amour fou. Musiken är som gjord för lägerelden och bra rakt igenom. Faktiskt växer den ju längre den håller på och mot slutet uppnås glimtar av briljans när en ensam entonig stråke vid några tillfällen möter några sköna gitarrackord och vackert pianospel.

Bästa låt:
On a nerve

To Find Me Gone (2006), 7
Andy Cabic följer upp den lyckade debuten med ett nytt avslappnat, rytmiskt folkpopalbum. Det är ett lojt, men behagligt, lite småflummigt album som doftar vårsomrigt. Andy sjunger viskande och visar med en serie låtar stor känsla att skapa hög stämning med okomplicerade medel. Små korn av country och hippieblommor gör rätt mycket för denna stämning. Mitt i någonstans hörs ypperliga och vackert vemodiga I know no pardon. Så lunkar det på så sakteliga, men plötsligt mitt i låt nr 9 kommer ett larmande gitarrparti som stör den lugna vårsommarluffen. Men det är bara tillfälligt. Därefter kan man lomma på igen.
 
Bästa låt:
I know no pardon

Thing of the past (2008), 6
Pålitligt radar Vetiver upp gemytliga och rejäla folkpoplåtar. Things of the past heter albumet bestående av covers av gamla gobitar som jag inte vet vad det är. Det visar sig vara frågan om rikligt med traditionell viskonst av det amerikanska banjosnittet, snyggt och varmt lirat av bandet. En del underfundigheter sticks in, såsom ett kul visslingsparti i Hook & Ladder eller ett fascinerande intro i Hurry on sundown på något som låter som akustisk gitarr, men gammalt sådant. Påminner nästan om Led Zeppelins folkliga turer. Ibland hörs ungefär bara ett enskilt klingande piano och rätt ofta hörs Cabics varma röst.
 
Bästa låt:
Roll on babe

The Errant Charm (2011), 6
Det är en mysig, charmig och smått psykedelisk popvisa som inleder albumet: It’s beyond me. Snabbt infinner sig en stämning som andas feel good. Rytmerna påminner om The Beta Band. Därefter varierar det mellan högt och lågt. Vetiver sattes igång med mycket inslag av folk, men av det märks inte mycket här. Dissonansen är bortpolerad till förmån för lägereldsgitarren och en del chilly electronica. Tyvärr urartar det senare elementet till rena smörjan bitvis. Mer grus i dojjan hade behövts. Men jodå, det uppstår stunder med mer röj, nästan så att man anar värsta Lou Reed influensen i Ride ride ride.

Bästa låt:
It’s beyond me