Kurt Vile
|
Constant Hitmaker (2008), 6
Här har vi en kille som gör saker lite flummigt lo-fi. Gitarrmusiken är sömndrucken, dimmig och luffarlunkrockig. Ofta hörs mest ett böljande plock på gitarren till loj, ekande sång. Det experimenteras förvisso rätt flitigt med ljudet. Soundet varierar. Ibland är det indränkt och det låter som att han spelat in i en hiss eller aluminiumburk. Ibland är det mer beslöjande. Och ibland rent och klart. Constant Hitmaker känns som en hyllning till improvisation och jammande, men det ligger nog en del trial-and-error i botten. Musiken är inbjudande och mysig, men behöver fyllas på med något för att bli riktigt bra. Bästa låt: Freeway God Is Saying This to You (2009), 5
Kurt antyder sin begåvning, men det är som om han inte riktigt vill visa hur snyggt det skulle kunna bli. Det maxas lo-fi, vilket kanske låter paradoxalt. Soundet ekar mer än nödvändigt. Av skivans 12 nummer är 7 kortare än 2 minuter och allt är således avklarat under halvtimmen. Det mesta känns som hugskott, hastigt inspelat. Flera av kortlåtarna är bara någon form av… ja vad ska man kalla det? Ljud? Bitvis är det snyggt. Det snärtiga riffet i Beach on the moon, exempelvis. En anar att något fint ligger och lurar, men projektet Vile är bara i sin linda. Bästa låt: Songs for John in D Childish Prodigy (2009), 7
Låtarna är böljande och drömmande. De tuffar på i repetitiva mönster, ömsom lite långsammare ömsom lite snabbare. Destinationen känns otydlig, men musiken passar bra på färden. Gärna i det urbana rummet. Soundet är lo-fi; det är smutsigt, skramligt och dimmigt. Men snyggt. Vile har ett fint handlag med gitarren och hanterar instrumentet med känsla för klang och rytmik. Sången är släpig. En bit bakom den nonchalanta attityden märks en piggare mer uppkäftig sida. Allt det här summerar till en ganska unik helhet. Childish Prodigy skapar mervärde, en längtan tillbaks. Vile har en intressant potential som säkert kan realiseras än mer. Bästa låt: Hunchback Smoke Ring For My Halo (2011), 7
Kurt surfar vidare på samma vågor som sattes i gungning med Childish Prodigy. Han renodlar sitt böljande sound med snabbt fingerplock och skön emfas i takternas första slag. Man kan tro att han lyssnat på Neil Young. Viles svallande gitarrfolkrock passar bra att sätta på i höstdiset och om man känner för att själv bli lite dimmig. Man får känslan av att han är en kringflackande vagabond; kanske i en Ghost town. Hela denna modell funkar allra bäst och känslosammast i den något lågmälda On tour. Annars är det lite synd att musiken inte riktigt lyfter som den skulle kunna. Bästa låt: On tour Wakin on a Pretty Daze (2013), 7
Kurt Viles karakteristiska böljande gitarrspel med stark emfas på första anslaget i takten i kombination med hans smått loja och nonchalanta western-sång ger en rofylld känsla, men på samma gång ett driv i musiken. Han har funnit en skön takt i nåt slags halvtempo, typ rask gång. Moderato! Inte så sällan braveras det med gitarrplocket. Man får en skön åka-i-bilen-nånstans-på-slätterna-i-USA-känsla. Dock förekommer mer anonyma nummer, som delvis går lite på tomgång. Även i de svagaste partierna kan det plötsligt ske spännande skiftningar. På andra ställen blir det himmelskt bra. Några låtar snuddar briljans: Too hard, Air bud och avslutande Goldtone. Bästa låt: Goldtone b’lieve i’m goin down… (2015), 7
Albumet är lågmält. Det har en slags ruvande stämning. Hela tiden får Vile till snygga stämningar med gitarr och piano, och stiligt är det med alla arpeggion, men det visar sig vara fruktlöst att vänta på att taket ska lyfta. Det hörs att det inte kommer ske. Fast även monotonin och det där enkla har sin skönhet. Jag gillar det medryckande plockandet på banjon i I’m an outlaw. Och de speciella slingorna i Life like this. Och rytmiken. Han får ofta till en skönt lunkande takt såsom i Dust bunnies och inte minst avslutande Wild Imagination som är albumets höjdpunkt. Bästa låt: Wild imagination Bottle It In (2018), 6
Inget här överraskar: välbekanta rytmer, klanger och gitarrslingor. Kurt gör vad han kan och är bra på. Bäst funkar hans formel i gåtaktlåtar som varma Bassackwards – där snygga vibrerande (kanske flygande?) syntmattor överraskar – och Mutinies. Andra nummer ter sig mest spattiga. Med nonchalant manér vevar Kurt på med sina ackord och vrider och vänder på sin gnälliga stämma. 78 minuter är albumet, och på tok för mycket är utfyllnad. Titellåten är en över tio minuter lunka-lunka-bit där nästan inget händer. Så kan det ju vara när man är ute och spatserar. För lång tid går mellan de härligt upplösande harmonierna. Bästa låt: Bassackwards |
|