Anna Von Hausswolff
Singing from the grave (2010), 8
Ännu en teatral och svart svensk singer-song-writer. Kanske den mest speciella. Anna sjunger mäktigt och djupt och högt; ibland skränigt. Det måste höras om man sjunger från graven. Soundet är akustiskt, rent och spatiöst. De avskalade pianoplingen är tjusiga och skapar dramatik. Mindre gör mer. Ibland krånglar några elaka gitarrer. Ibland tornar molnen upp sig till värsta åskvädret och trummorna bara dundrar på. Skivan pendlar snyggt mellan minimalistiskt allvar och bombastiska klimax. Above all är mäktig. Hela tiden lurar något farligt bakom hörnet, liemannen kanske. ”Du kan nu dö”, sjunger Anna. Hu! Hausswolffs debutalbum saknar inte sprickor men är nervkittlande. Bästa låt: Du kan nu dö Ceremony (2012), 8
Albumet inleds med ett oerhört, tungt och dystert arpeggio på kyrkorgeln. Man har hamnat i mörka medeltiden. Och så fortsätter det. Det dröjer en knappa tio minuter in i albumet innan man hör Annas röst som är lika dramatisk och nervkittlande som musiken. Några låtar är mer avskalade, men ingenstans är det inte slående dramatiskt. Faktum är att jag aldrig varit särskilt förtjust i kyrkorgel. Tills jag snubblade över den här skivan. Anna avslöjar således oanade möjligheter. Det är idel utdragna toner och voluminösa rymder. Bland andra faciliteter som gör mycket för atmosfären hörs slidegitarr, cittra och Annas syster Maria. Bästa låt: Ocean The Miraculous (2015), 7
Som vanligt blir det stor dramatik när Von Hausswolff dundrar igång. Musiken är stor och mäktig. Hennes produktion gränsar dock till det bombastiska här. Det hade inte varit helt fel med inslag av mer subtila arrangemang. Det mirakulösa ligger inte alltid i det stora. En sak man inte är bortskämd med i rock är orgelarpeggion. Men med stora doser av detta inslag kan helheten bli något för dyster och allvarlig. En pärla är Come wander with me/Deliverance: här framträder det tjusigt folkliga mer. Myrlandskapet och vidderna får plats. Åtminstone tills det dundrande bergstrollet stövlar fram. Då blir det tryck minsann. Bästa låt: Come wander with me/Deliverance Dead Magic (2018), 7
Anna fortsätter med tung och dramatisk stil. Det krävs den rätta sinnesstämningen bara för att överväga lyssna på denna mörka och ödesmättade skiva. Efter ett mäktigt inledande alster dundras det på med ursinniga takter i The mysterious vanishing of Electra. Mitt i skivan, som består av fem låtar, placeras 16 minuter långa Ugly and vengeful. Den inleds försiktigt men växer långsamt upp mot ett olycksbådande klimax. Därefter blir musiken i de avslutande numren lugnare fast med bibehållen svärta och vemod. The marble eye är en orgellåt med fint arpeggio och sist följer Källans återuppståndelse med en del välkommet behagliga tongångar. Bästa låt: The truth, the glow, the fall |