Tom Waits
Closing time (1973), 9
Waits debuterar med en snygg, lite småsunkig pianotrubadurjazz. Elegant. Mysigt. Klangfullt. Piano parat med soft trumpet fungerar som ett slags grundackord här, och bra förföriskt är det, men det sker en del mysigt på gitarren också. I hope I don’t fall in love with your är en sådan där lägereldsmysig gitarrballad som man kan bli förälskad i. Closing time är en fyndig titel på skivan för så gott som varje låt känns som aftonens sista nummer. På riktigt sista numret på skivan heter Closing time, en ypperlig instrumentell avslutning där några av albumets skärgårdsvackraste pianopling anslås. Trumpeten där är enastående. Bästa låt: Closing time The Heart of Saturday Night (1974), 7
Till skillnad mot debuten har uppföljaren inte helt och hållet en röd tråd i form av sista-dansen känsla. Bara nästan. Det är trubadurmusik för småtimmarna. Månskensjazzsudd. Här och där hindras man från den sköna dvalan, som när en bil tutar i början av fina titellåten The heart of Saturday night. Vi hör en del skönt gung och mysigt blås, exempelvis i coola Fumblin’ with the blues. Mycket går i maklig takt men i nästa sista Drunk on the moon överraskas man av en tempoväxling och några läckra basgångar. Trots risk för viss trivselchock händer således hyggligt mycket kul i albumet. Bästa låt: The heart of Saturday night Nighthawks at the Diner (1975), 6
Jazzklubbkänsla ska skapas genom att bjuda in en liten skara åhörare till Waits nummer. Det här är alltså en liveinspelning av nya gobitar från Waits och därtill hörande snack, skratt och applåder. Sju av bitarna dubbelalbumet heter ”intro”, och fungerar som något slags, ja, intro till diverse låtar vilket skapar en viss förväntan till efterkommande skapelse. Även detta ett originellt tilltag för att skapa stämning. Detta är förvisso lite kul, men blir tjatigt i längden. Det är ju så att man vill lyssna på ett bra album många gånger. Albumet hade varit bäst att höra live i den där klubben. Bästa låt: Better off without a wife Small Change (1976), 8
Här blir det stämningsfylld, salongsberusad trubadurmyspys. Waits världsrekordrökiga, spruckna och druckna röst kontrasterar tjusigt de smäckra pianomelodierna och örongodissaxen. Blott 26 år fyllda låter han som en försupen pensionär. Tonerna och den jazziga vibraton sitter ändå som smäck. Som tidigare blir det ändå lite för mycket av det goda. När ballad följs på ballad uppstår så småningom gegga i öronen. Tur nog så avlöses dessa ballader med jämna mellanrum av några rytmiska lustspelsnummer. Inte för att de är så fantastiska men variationen är behövlig. Bäst av allt blir det när Waits skyller ifrån sig på pianot för att ha druckit. Bästa låt: The piano has been drinking (not me) Foreign Affairs (1977), 7
Cinny’s waltz är en långsam jazzig vals och det är den med skön piano och trumpet som sätter stämningen för skivan. Sjunger gör Waits först i låt nummer två och det är Muriel och det är vackert. Albumet är soft och andas skön jazzblueskänsla. Det är inte direkt några storheter här och jag saknar en del stuns. Men det är go musik för de mörka timmarna, gärna i sömndrucket sinnestillstånd. Trumpet, tenorsax och klarinett gör rätt mycket för trivseln. Och så klart darret i Waits raspiga sång. Berättande, dramatiska Potter’s field ter sig lite annorlunda. Titellåten avslutar tjusigt det hela. Bästa låt: Muriel Blue Valentine (1978), 7
Waits vrider den redan skruvade skruven ett halvt varv till. Han raspar och läspar med sin röst mer än nånsin tidigare. Värre än Louis Armstrong. Likt Armstrong gillar jag när det blir kontrast mellan drucken skrovlighet och ljuva, romantiska melodier. Som i inledande Somewhere (From the ’West side story’). Tom prövar också ett grövre, något lurigare uttryck med mörka rytmer i Red shoes by the drugstore. Grunden är alltjämt bluesig jazz, men med intim känsla av klubb och kabaré. Mitt i punkvågen är det här en trevlig motsats, och albumet håller ihop bra ända till och med den avslutande titellåten. Bästa låt: Blue Valentines Heartattack and Vine (1980), 7
Waits inleder 80-talet med en hel del igenkännande toner. Materialet håller klass. Det brukar vara så när det är Waits som är låtsnickrare. Pianoblues och pianojazz varvas i mysig, rosslig kompott. Här finns sandpapper av både grov- och finkornig struktur. Albumet rymmer flera fina ballader med känsla och darr. Samtidigt börjar en mer burlesk sida av Waits – kan man uttrycka det så? – ta form. Hårdrock; eller nä, snarare hårdvarieté blir det när det blir Mr. Siegal. I albumet hittas också Waits förmodligen mest Springsteen-liknande låt hittills, det vill säga Jersey girl, vilket inte betyder att det är albumets bästa nummer. Bästa låt: Mr. Siegal Swordfishtrombones (1983), 7
Waits tränger sig allt djupare in i en snårig djungel av märkliga rytmer, klanger och bröl. Det är minst sagt tre tilltrasslade, rent av spökliga, låtar som inleder. Sedan kommer, tack för det, lite jazzsudd in som kort mellanspel. Det fortsätter krånglas. Böket har sin charm, ska medges. Det finns inget Waits inte lyckas skapa rytmik av. Efterhand etablerar sig likväl en mer trivsam stämning när Waits lite mer jazziga ådra får mer spelutrymme. In the neighbourhood är utsökt med sin vandrande orkester, medan Just another sucker in the vine, som ter sig mest som ett mellanspel, är alldeles ljuvlig. Bästa låt: Just another sucker in the vine Rain Dogs (1985), 7
Waits drivs allt längre bort från den naddsuddiga jazzen till något slags märkligt trollfolklig varieté. Graden av påhittighet kan det inte klagas på, men det ska vara vackert också. Jag är inte som allra mest förtjust när Waits sjunker in i denna cirkusturnerande alternativjazz med marimba och annat. Han ömsom väser och ömsom spottar fram orden. De mjukare melodierna är min melodi. Som Hang down your head och Time. Till de finare numren hör också Downtrain train som är en något rakare mellantempoballad. Avslutande Anywhere I lay my head är bisarr i sin kontrast av vansinnig sång och vacker melodi. Bästa låt: Downtown train Frank’s Wild Years (1987), 7
Skivan andas vintage. Det låter gammal svartvit film, på Waitska. Härlig stämning är det och ingen kan klaga på bredden av musikaliska gobitar. Innocent when you dream (barroom) har tjusig melodi till rafsig röst, tokigt pling på piano, tramporgel och annat romantiskt. Det är kul när det kommer in en bluesig elgitarr mitt i alltihopa som det gör i Way down in the hole. Det kan för övrigt komma in vad som helst i Waits låtar, som en tupp i I’ll be gone. Albumet ramas in fint genom att det allra sist spelas en variant av Innocent when you dream. Bästa låt: Innocent when you dream (78) Bone Machine (1992), 6
Waits blir mer och mer egensinnig. Något rätt väsentligt har försvunnit när han bara tokar sig: typ det vackra. Det dröjer till femte låten innan tydliga tecken på behagligare melodier infinner sig (men jag roas ändå av den påhittiga rytmiken och det yviga tjoandet). Struktur kommer så småningom. Det är som att Waits behöver lattja loss en stund innan det hela börjar sätta sig. Den fråga som därmed infinner sig är om de allra mest skojfriska eller egendomliga låtarna verkligen behöver spelas in. Bland de bättre numren ingår deltabluesiga Jesus gonna be here och lekfulla I don’t wanna grow up. Bästa låt: I don’t wanna grow up |