Ryley Walker

All Kinds of You (2014), 8
Här tänds en stjärna. Spännande gitarrflink folkpop med betoning på folk. Denna Ryley kan hantera gitarren. Böljande plock och arpeggion. Inte bara det: komposition av tjusiga, snärtiga folklåtar tycks ingå i talangen. Walker har ett märkligt sätt att sjunga: hoande och tjoande. Låtarna är organiska och dynamiska, flödande och komplexa. Gitarr och fela passar ofta bra ihop om man har talang att para ihop dessa instrument och det har Walker. Rytmiken funkar bra därtill. Spännande kombinationer av harmonier uppstår. Och en och annan disharmoni. Här och där dyker jazzig klaviatur in med träffsäker kontrast. Härnäst gäller att släppa loss tyglarna.
 
Bästa låt:
The west wind

Primrose Green (2015), 9
Primrose Green är en glädjekälla som får en att haja till en smula av sin brist på tidstypiskhet. Walker har lyckats etablera ett organiskt, upplyftande, luftigt och blommigt sound. Det är en blandning av Van Morrison och Nick Drake. Han sjunger en smula plågat till härliga samklingande klanger. Klara, klockrena, skärande och skräpiga ljud blandas i en härlig kompott. Det en tät massa av samarbetande akustiska och elektriska instrument och mitt i allt har vi Ryleys skickliga, fingerfärdiga, böljande gitarrplock och -knäpp. Hyfsat komplexa strukturer byggs upp. Men det enkla funkar lika bra, såsom det sträva riffet i Same minds.

Bästa låt:
On the banks of the old Kishwaukee

Golden Sings That Have Been Sung (2016), 8
En Ryley-skiva kan man sätta på bara för att njuta av klangerna. Musiken är rikligt prydd med njutfulla harmonier och böljande välljud. Stråkar, strängar och keyboard skapar ett fylligt, mångbottnat och organiskt sound. Walker knäpper skickligt på strängarna. Överallt finns spännande detaljer. En och annan folklig harmoni letar sig in i melodierna. Sullen mind har en djup, fin stämning. Jag gillar den beachiga keyboarden som spelar i bakgrunden. Och så gillar jag det entoniga kompet i The roundabout som verkar framkalla nåt spännande väsen ur skuggorna. Ryley har förmåga att vaska fram glänsande guldklimpar och det blir ett antal här.

Bästa låt:
The roundabout

Deafman Glance (2018), 7
Försiktigt och trevande startas det hela med In castle dome. Snigeltakt, men musiken växlar upp gradvis. Albumet är mer inbundet än hans tidigare. Accommodations, som exempel, har en något knepig hemsökt känsla. Ett annat kännetecken är plötsliga skiften i harmoni och fart. Först sker något snällt, sedan något argt, därefter något kufiskt och så något befriande. Det är alltså en ganska brokig tavla som målas. Ryley har jobbat mycket på detaljerna i detta album. Kanske han skulle ha funderat mer på helheten också. En inte så dum sak är att placera in en gitarrarpeggiolåt som näst sist: Rocks on rainbow.

Bästa låt:
Expired