The Waterboys

The Waterboys (1983), 6
Det finns en jagad känsla i sången av bandets sångare, ledare och skotte: Mike Scott. Det ylas onödigt friskt och oborstat, men charmen finns där. Låtarna är pigga, reflekterande, berättande, teatraliska, pompösa. Soundet är mustigt och mastigt men också lite matt och burkigt. Synd kanske att debutskivan hamnat i den tidsepok den hamnat i. Scott tappar konceptet andra halvan av albumet I will not follow präglas av en bråkig, trotsig saxofon. Än tjatigare är följande It should have been you. Och därefter The girl in the swing: en bedrövlig låt. Avslutningen i Savage Earth Heart räddar upp det hela någorlunda.
 
Bästa låt:
A girl called Johnny

A Pagan Place (1984), 7
Det har nu gått ett år sedan debuten. Melodi, klang, sound och arrangemang har mognat ett snäpp. Waterboys lirar solid rock med folklig touch. Alltjämt dock med ett något jagat uttryck. Sången är inte mästerlig. Som exempel, ett långsamt alster som The thrill is gone fungerar helt enkelt inte när Scott bräker som han gör. Och det verkar väl lite dumt att döpa en kass låt efter en klassiker? Det finns bättre saker: The big music har en talande låttitel med låtens stora svällande sound. Relativt pampigt blir det med följande Red army blues och sedan vackert avslut med titellåten.
 
Bästa låt:
A pagan place


This Is the Sea (1985), 7
Det här låter väldigt mitten-på-80-tal-aktigt: pumpande, pompös, melodiös arenarock. Det rikliga inslaget av saxofon bidrar inte mindre till detta. Det finns otroligt mycket energi, ambitioner och fyrverkeri. Musiken är det inget fel på. Så vad är felet? Det blir för grandiost, för pretentiöst. Rytmerna känns maskinaktiga och är ganska enformiga. Mike Scott tar i för mycket, liksom. Och det tutas för ihärdigt med saxen och trumpeten. Musiken är sensibel men på samma gång lite mekanisk. Men nog med gnäll, det är ju mestadels kvalitetslåtar som levereras här. Avslutningen med först Trumpets och sen This is the sea är mycket stämningsfylld.

Bästa låt:
This is the sea

Fisherman's Blues (1988), 8
Efter att Mike Scott flyttat till Irland och träffat bland andra violinisten Steve Wickham blev hans Waterboys betydligt mer orienterad åt traditionell skottsk/irländsk folk. Denna skiva är således en stark kontrast till de tidigare pompösa rockalstren. Intensiteten och nerven finns kvar såsom tidigare. Fler än en gång påminns man om Van Morrison, såsom i en lysande cover av hans eminenta Sweet thing. B-sidan är ännu mer raggle-taggle med höjdpunkter som When will we be married? och When ye go away. Skivan innehåller flera fantastiska nummer, men också ställen där det går för långsamt vilket drar ned ett annars utmärkt betyg.

Bästa låt:
Sweet thing

Room to Roam (1990), 8
Albumet är ännu folkligare än föregångaren. Det inleds aningen trevande men med flera fina bitar, såsom A man is in love. Flödet är bra. Jag gillar de sköna instrumentella mellanspelen då det folkas loss och då man befinner sig på en undanskymd keltisk pub. Skivan har en mjuk, lekfull och munter ton. Trion Something that is gone, The star and the sea och A life of sundays är exemplarisk och skapar något slags klimax i slutet av a-sidan. Senare efter förträffliga The raggle taggle gypsy flyter musiken lite sämre. Allt är trivsamt, men inte fullt lika lyckat som Fisherman's Blues.

Bästa låt:
The raggle taggle gypsy