|
Blunderbuss (2012), 7
För att vara Jack White är det en rik repertoar av instrument som används, till och med bas. White har ju sina riff, men även pianot nyttjas frekvent och effektivt för att skapa stämning. Vad som i övrigt framförallt känns igen från tiden med White Stripes är andan: musiken är dynamisk och explosiv. Emellertid är Jack så fokuserad på volym, effekt, drama och nerv – dessa bitar får han till på ett utmärkt vis – att han ibland glömmer ett par andra saker som jag bedömer som viktigt: melodi och harmonier. Love interruption och Blunderbuss har en del av det jag efterlyser. Bäst låt: Love interruption Lazaretto (2014), 6
Lazaretto är laddad med organisk energi, som det så brukar vara i Whites alster. Bitvis funkar det bra, bitvis blir det snarast stressad energi. Det händer att det eldas på ymnigt utan att färdriktningen är helt tydlig för mig. Jack har dammat av en del tidiga skapelser som hittills inte offentliggjorts. Oengagerad är han verkligen inte, ändå är jag inte övertygad. Jag gillar inslagen av folkcountryhonkytonk med klaviatur, stråkar, banjo och slidegitarr. Samtidigt blir helheten lite väl brokig. Albumet är under 40 minuter, likväl förekommer utfyllnadsnummer. Lazaretto rymmer många goda intentioner med hade vunnit på mer stadga, självcensur och finredigering. Bästa låt: Temporary ground |
|