The White Stripes
|
The White Stripes (1999), 6
Det är fascinerande att så mycket eld och lågor kan framkallas av blott två rödvitklädda musiker. Allt ljud och oljud åstadkommes med enbart mannen med gitarren och kvinnan med trummorna. Vi hör korta, pumpande, explosiva, stötande låtar. Gitarristen, Jack White, mullrar på med gitarren, pepprar med riff och sjunger gällt rytande. Trummisen, Meg White, har ett sätt att trumma – mycket bastrumma, mycket cymbal, mycket trummande helt enkelt – som gör att trummorna hörs, vilket behövs. Uteslutandet av basen skapar en pulserande nerv. Ja, duons minimalistiska experimenterande är fascinerande, men det blir mycket av samma vara i längden och jag hänförs inte. Bästa låt: Broken bricks De Stijl (2000), 6
Det här lite stötiga intrycket som i alla fall delvis beror på uteslutandet av basen påminner en del om Led Zeppelins tidiga skivor och annan tungt jammande deltablues från slutet av 60-talet. Det är mycket rå och karismatisk energi. Vid fel sinnesstämning blir det hela något kantigt och tjatigt att lyssna på i längden även om albumets längd inte avskräcker. Trots 13 låtar sträcker sig allt inte mer än drygt 37 minuter. Bland kryddorna hörs ett fint piano i Apple Blossom. I fina I'm bound to pack it up hörs ett mycket fint gitarrintro och några stiliga drag på kontrabasen. Bästa låt: I’m bound to pack it up White Blood Cells (2001), 7
The White Stripes blixtrar i gång med dunder och brak. 16 ärtiga låtar med omöjligt direkta riff, skitig distorsion och eldig energi fördelar sig över en tidsram på 40 minuter. Det är rak rock med mycken frenesi. Här finns också dyster skillingtryck-känsla mellan tonerna. Det minimala formatet hjälper till att upprätthålla dramatik och rytmik. Den sortens trallvänliga, taktfasta lunkarlufsarlåt som We’re going to be friends kunde man gott få höra mer av i denna duos repertoar. Här påminns man nästan om Paul McCartney även om väldigt lite i övrigt gör det. Musiken är bra, men som vanligt efterlyses mer variation. Bästa låt: Dead leaves and the dirty ground Elephant (2002), 7
Allt börjar med det klassiska riffet i Seven nation army. Det är inget dåligt sätt att inleda ett album. Blues, punkrock och garage kombineras i en fulladdad fyrverkeripjäs. Elephant är kanske gruppens råaste och tyngsta historia hittills. Fullproppad med elektriska riff är den. Effektiv är duon när det växlas dynamiskt mellan eskalationer och lugnare takter. There is no home for you’re here har en sådan struktur och därtill inkluderat något som kan betraktas melodiöst, vilket inte blir dumt. Bitvis blir musiken en aning halvlam och enahanda. Minimalismens gränser märks. Nånstans dyker det upp klaviatur. Den gör sig bra i sammanhanget. Bästa låt: Seven nation army |