Wilco

A.M. (1995), 6
Wilco debuterar med trivsam halvsläpig countryinfluerad lastbilsrock. Det vevas på i ungefär samma stil, med lite varierat tempo. Jeff Tweedy, gruppens frontman, har en angenäm röst, en lagom raspighet och ett behagligt sätt att ta sig an tonerna. Musiken är inte märkvärdig, men det finns heller inte något särskilt att anmärka på. Albumet saknar överraskningar och eftersom det inte händer något särskilt finns det uppenbar risk för den koncentrationssvage att tankarna vandrar iväg långt bort bortom musikens vackra landskap och fastnar kring något trivialt vardagsbestyr. Men det är klart: viss musik ska också ha funktionen att bara existera som fond.

Bästa låt:
I must be high

Being there (1996), 7
Småflippad, eklektisk countryinfluerad indierock - så kanske man kan beskriva det här. Soundet är småskitigt på ett trevligt sätt. Bandet med Tweedy i spetsen tycks ha kul. Jag gillar de tvära kasten. Låten Misunderstood inleder och är det första exemplaret i Wilcos långa lista med underfundiga låtar där vackra, melodiösa, dynamiska, introverta, psykedeliska och surrealistiska toner och klanger blandas i en speciell form av kompott. Jag har mer smak för just de här småknepiga piruetterna än den raka lastbilsrocken. Wilco är dessutom skickliga på att foga in de där särdeles snygga tonerna på piano, gitarr, banjo, fiol eller något annat.

Bästa låt:
Misunderstood

Summerteeth (1999), 8
Skivan är här och där lite småfånig, exempelvis i öppningsspåret. Lyssnaren förs emellertid regelbundet in i sköna blommiga, stämningsfulla och lite släpiga atmosfärer. She’s a jar, Pieholden suite, How to fight loneliness och In a future age är riktigt fina för att inte tala om den alldeles utsökta och gråtstråkiga Via Chikago. Mestadels flyter skivan på elegant och rytmiskt med klangfylld piano, snurriga gitarrer, småtokigt blås och andra små roligheter instoppade i låtarna. Om man vaknar på fel sida just dagen man ska lyssna på denna skiva finns risken att man tycker man kunde vara utan en eller två låtar.

Bästa låt:
Via Chikago

Yankee Hotel Foxtrott (2002), 7
Det börjar med underfundiga I am trying to break your heart. Den lite småknepiga tomtens-julverkstad-stämning som etablerats av låten grusas med låt nummer två. Musiken fortlöper emellertid på ett ganska trevligt, tillbakalutande vis. Musiken triangulerar sig fram mellan tre kategorier av låtar: småfinurligt psykedeliska nummer, check alternativcountry och trivsamma smäckra ballader. Poor places exemplifierar sistnämnda. Den rymmer skivans bästa parti där akustisk gitarr ackompanjeras med elektrisk sådan i bakgrunden tillsammans med en del psykedeliska toner och infall. Musiken är smart och välarrangerad. Men för det mesta ligger den en bit bort från ståpälsnivå. Det är bra, men aldrig riktigt super.

Bästa låt:
Poor places

A Ghost Is Born (2004), 7
Wilco har många uttryck i sitt register. Konkret och abstrakt. Lugnt och hårt. Harmoni och dissonans. Sprakande, rasande gitarrer och annat intressant oljud och välljud varvas med ambienta, repetitiva flöden. Lyssnandet blir knappast långtråkigt. När Tweedy sjunger är det rätt mycket som pågår där i bakgrunden. När han inte gör det kan vad som helst hända. I den brokiga musiken letar man lite efter det sammanhängande flödet. Det händer att utsvävningarna flaxar iväg lite väl långt. Jag ser inte riktigt poängen med det spöklika ambienta gnisslet som varar under fyra femtedelar av den 15 minuter långa Less than you think.

Bästa låt:
Spiders (kidsmoke)

Sky Blue Sky (2007), 8
Albumet börjar med tre otäckt bra låtar: Either way, You are my face och Impossible Germany. Otäckast bra är Impossible Germany. Det är en ypperlig medeltempoballad som med himmelsk ton på gitarren exakt vid 2.45 övergår till ett ruggigt skönt, utsträckt och till sist gungande gitarrsolo. Den som inte rycks med här är döv eller dum i huvet. Därefter följer en rad gemytliga alster, med diverse inbäddade överraskningar och trevligheter, även om inga av dessa har samma ljuva absorberande kraft som starttrion. Mot slutet höjs kvalitén och känslan igen till storartade nivåer. Trots viss ojämnhet är albumet dynamiskt och gediget.

Bästa låt:
Impossible Germany

Wilco (The Album) (2009), 6
Wilco orsakar här mestadels trevlig lyssning med bra sound, fin stämning och skön blandning av indie och country. Fast musiken kunde fått blomstra ut lite mer. Exempelvis kunde den suveräna One wing fått dröja ut ytterligare. Istället försvinner den abrupt och ersätts med neurotiska Bull black nova. Skivan har sina poänger, men på sina håll tycker jag att musiken är tunn och uttryckslös. Flera låtar är lätta att glömma. Albumet har också ett svagt parti mot slutet. Sonny feeling begriper jag mig inte på alls och den sista Everlasting everything bidrar till en tomhetskänsla. Lyssnaren lämnas lite därhän, lite förbryllad.

Bästa låt:
One wing

The Whole Love (2011), 7
Som hänt förr med Wilco bjuds det på en säregen, skum men fräck start: Art of almost. Som hänt förr förintar Wilco den besynnerliga stämning som skapats med låt nummer två. Röda tråden är att musiken pendlar fram och tillbaka mellan stompig gubbrock, mild countrypop, barockpop och yvig, experimentell indie. Det ena gillar jag bättre än det andra. Mästerlig är den avslutande 12 minuter långa One sunday morning. Låten låter egentligen inte så mycket. Och knappast som en 12 minuterslåt för den innehåller just inga speciella utdragna instrumentella partier utan rullar bara på med en serie verser och snyggt gitarrplock.
 
Bästa låt:
One sunday morning

Star Wars (2015), 7
Egensinniga och underfundiga Wilco kommer här med ett kort album, ett kompakt sådant.  Hela tiden lurar några kantiga, farliga riff eller lustigheter. Starten med EKG är kufisk och obekväm. Den fungerar som ett kort irriterande intro till snygga More… Ett stramt distat sound präglar flera låtar och det är elektriskt, pulserande, burrigt och rytmiskt. Efter ett tag kan en smått klaustrofobisk känsla infinna sig av det tajta soundet och restriktiva uttrycket. Fel hade det inte varit om några slingor hade fått slingra sig loss lite mer. Man väntar på den där förlösande kraften, men musiken bara ebbar ut med Magnetized.

Bästa låt:
You satellite

Schmilco (2016), 5
En lågmäld nästan fjättrad känsla tycks Wilco vilja skapa här. Jeff Tweedy håller lojt igen på sin sång, nästan som att han sjunger i sömnen. Materialet består av korta låtar som inte känns mycket för världen. Variationen är det inte mycket med. Det låter som att alla låtar går i samma slags ton och stämning. Det är förstås något som är uttänkt med det. Det är, som vanligt, inget fel på egensinnigheten och tråden är röd. Men tilltalad av den nästan spökliga stämningen blir jag inte. Mot slutet muntras man upp en smula av We aren’t the world (safety girl).

Bästa låt:
If I ever was a child