Steven Wilson
|
Insurgentes (2008), 7
Porcupine Trees frontman Steven Wilson första soloalbum låter som en fortsättning på just Porcupine Tree: samma slags perfektionism, något mjukare, än mer progressivt, ännu mer sökande och experimentellt. Wilson undersöker än mer sin introvert sida. Albumet är dynamiskt: böljar fram och tillbaka mellan eskalationer och stillheter. Spännande och luriga partier finns det, som får en att undra vad som komma skall. No twilight within the courts of the sun exemplifierar detta. Den där riktiga storheten att se fram emot saknas. Den förlösande kraften inträffar aldrig. Insurgentes är ett snyggt, stiligt, men också smått tråkigt album som saknar den direkta beröringskraften. Bästa låt: Salvaging Grace for Drowning (2011), 7
Musik för konsten och inte marknaden. Det över 80 minuter långa albumet rymmer ständiga växlingar av harmonier, stämningar och tempon. Det är ambient, symfonisk rock med inslag av både metall och jazz. Omkastningarna blir inte stressiga utan Wilson prickar rätt i tajmingen. Det är sällsynt med sång, men när det sker blir det fint. Perfektionismen är akilleshälen. Det finns hela tiden en isande distans till tonerna och taktslagen trots välbehövliga inslag av flöjt, klarinett, percussion, mäktiga körer (Synergy Vocals) och mycket annat – den diametrala motsatsen skulle kunna vara Stevie Wonder. Det finns förvisso något tjusigt, storslaget och eftertänksamt med detta. Bästa låt: Like dust I have cleared from my eyes The Raven That Refused to Sing (And Other Stories) (2013), 6
Den som inte vill bli påmind om Jethro Tull bör se upp. 55 sekunder in i albumet hörs flöjten, inte den där stämningsfulla utan den yviga och stressade. Föreliggande album är Wilsons mest 70-taliga hittills. Referenserna till den tidens symfoniska rock är otaliga. Det är bättre än nämnda grupp, liksom Yes eller ELP. Inget här kan emellertid mäta sig mot det bästa från Genesis, Rush och Camel. Wilson, sin vana trogen, använder sig av begreppet långa låtar, men utnyttjar inte möjligheten att låta dessa långa låtar långsamt byggas upp mot ett klimax. Crescendona och tempobytena tycks infalla enligt slumpens princip. Bästa låt: The raven that refused to sing Hand Cannot Erase (2015), 7
Elegans och renhet. Det är som alltid känslan när man lyssnar på vad Wilson gör. Fagra harmonier, djup och bra dynamik och rytmik präglar denna progressiva musik. Mycket av det som hörs här har hörts förut i historien, förvisso, men kanske inte med samma perfektion. En mäktig sak har vi i Routine, med vacker gästsång av Ninet Tayeb. Den ter sig nästan som en musikal. Av albumets åtta låtar är tre över tio minuter. Den längsta, Ancestral, ligger på tretton. Den är en smula dyster och far lite hit och dit, vilket innebär diskutabelt flöde. Albumets avslutning rättar till känslan. Bästa låt: Routine To the Bone (2017), 6
Steven Wilson är duktig på att komponera ihop saker så att det blir tjusiga harmonier, och det lyckas han med även här. Det är en tämligen soft ansats Wilson jobbar utifrån här. Det tar lite tid mellan de lite mer allvarliga eruptionerna. Dessa vill man ju ha, eftersom de skapar bra dynamik i musiken. Refuge är en fin bit, med klanger som påminner om Pink Floyd. Efter den kommer Permanating som helt enkelt är för poppig och klatschig. i Pariah ligger känslan för nära musikal istället. Jag vill ha mer av Porcupine Tree. Och falsettsång av artisten kunde man slippa. Bästa låt: Refuge |