Stevie Wonder
Where I’m Coming From (1971), 3
Gravallvar är stämningen som inleder och avslutar albumet, och det låter ju inte särskilt kul. Däremellan förekommer flera handklappsflirtare. Albumet är en en serie låtar som inte har så kolossalt mycket gemensamt utöver Wonders röst och det faktum att han skrivit samtliga själv. En del av materialet är någorlunda okej, flödet är det värre med. Några av låtarna är inte alls särskilt roliga att lyssna på och vissa element har jag svårt att ta på allvar. Albumet måste ses som en brygga mellan den unge och den vuxne Wonder. Här prövas saker som senare ska förädlas till riktigt bra saker. Bästa låt: If you really love me Music of My Mind (1972), 7
Music of My Mind består av finlemmad jazzsoul med stil, känsla och finess. Albumet inleds med skönt funkiga Love having you around som övergår i den rakare, mjukare och superba Superwoman. Jag njuter här av de klara och sensibla jazzgitarrerna, av de förvånansvärt snygga syntarna och av den drömmande atmosfären när låten tar en ny riktning efter knappt fyra minuter. Efter en spännande inledande kvart har Stevie svårt att upprätthålla samma nivå. Det händer att det blir en överdos av allsångsmys, munspelstjat eller att han vecklar in sig i en del introverta arrangemang. Fast jag gillar också hans reflekterande sida. Bästa låt: Superwoman (where were you when I needed you) Talking Book (1972), 8
Wonder skapar snygg musik med funkig jazzkänsla. Det hoppas lite mellan genrer, mellan det mjuka souliga You are the sunshine of my life och det funkiga Superstition, men jag stör mig inte så mycket på dessa hopp och njuter av den mestadels finlemmade musiken. Vi hör sköna gospelkörer emellanåt, och jag uppskattar de fina, softa, lågmälda liren på de olika instrumenten. Mestadels behaglig lyssning med ett par halvsega partier. Wonder träffar rätt och känns nära och omtänksam. I den sista låten, I believe, blandas de olika stilarna på ett överraskande bra vis och Wonder ordnar med ett sugande skönt outro. Bästa låt: I believe Innervisions (1973), 8 Som förr bjuder Stevie på smakfull start, nu med grooviga Too high. Och som förr placeras en pärla som nummer två. Det är mjuka Visions där ytterst sinnlig och skimrande elgitarr paras med snygg spansk gitarr. Resan fortsätter på utomordentligt vis med Living for the city och sedan böljande Golden Lady. Innervisions är skönt funkig utan att bli för funkig. Musiken är snärtig och medryckande. På ett ställe uppstår stiltje: balladen All in love is fair är tråkig och jag längtar framåt. Tur nog sker detta inte förgäves för det hottas upp igen och sist placeras tjusiga He’s Misstra Know-It-All. Bästa låt: Visions Fulfillingness First Finale (1974), 8 Wonder surfar på en våg och upprätthåller klass. Fullfillingness First Finale handlar om solid Wonder-musik. Publiken får vad som önskas, men det är något begränsat med överraskningar och tillfällen där det på riktigt glänser. Heaven is 10 zillion light years away är förvisso en pärla med sällsynt skön feeling och ett tjusigt medryckande handklapp efter att Stevie sjunger ”feeling”. Denne artist är inte som bäst i de långsamma drypande balladerna, ska sägas, och det förekommer ett par. Särskilt Too shy to say hade jag kunnat slippa. Roligare är de grooviga discofunknumren Boogie on reggae woman och You haven’t done nothin’. Bästa låt: Heaven is 10 zillion light years away Songs in the Key of Life (1976), 8 Mixen av pop, disco, funk, fusion och gospel fungerar fint. En positiv klang, energi och upprymdhet genomsyrar dubbel-LPn. Syntarna känns stundtals primitiva. I Village ghetto land försöker Wonder låta syntarna härma en symfoniorkester och det låter bedrövligt. Detta tillkortakommande är synd, för melodierna och arrangemangen är annars välgjorda. Flera låtar är onödigt utdragna men de flesta är trevliga. Dubbelalbumet rymmer ett par muntra klassiker i Sir Duke och Isn't she lovely men allsångsnumren As och Another star är vassare. Det blir lite sockersött och fånigt romantiskt emellanåt, men det är något här som gör att man har överseende med det. Bästa låt: Another star Hotter Than July (1980), 6
I dessa Joy Division-dystra post-punk tider är det trevligt med sådana som vet att det som funkat förr funkar igen. Hotter Than July låter som Stevie Wonder, men kan i vissa cirklar te sig ligga lite fel i tiden. Stevie är förvisso inte helt opåverkad av strömningar, dessvärre. 80-talets vingklippta ljudbild börjar bli alltför mäktigt för att kunna bekämpa. Reggaen var populär och det märks här genom att albumets största hit Master blaster drivs av den sortens takt. Nog är det god kvalitét på materialet, men liksom många andra artister med storhetstider på 70-talet klarar inte Wonder att upprätthålla nivån. Bästa låt: All I do In Square Circle (1985), 5
Det tar nu ett tag mellan Wonders skivor (förutom Soundtracks), men det hjälper inte för det tar sig inte på det där upplyftande, svävande sättet som det kunde decenniet tidigare. Jodå, det inleds friskt och kul med Part time lover, en av årets pärlor. Albumet innehåller fler engagerande nummer. Ändå framstår majoriteten som alltför mainstream och ordinär pop. Dessutom häpnar jag över några rejäla bottennapp. Spiritual walkers begriper jag mig inte på alls, med några otroligt fadda och färglösa grooves. Land of la la och Go home ger inte upphov till särskilt mycket mer spänning. Är Wonders storhetstid förbi nu? Bästa låt: Part time lover |