Yo La Tengo

Fakebook (1990), 5
Det är en träffande självironisk titel på albumet därför att den innehåller 11 covers och 5 egna alsters. Vad som liras är en lågmäld, finstämd gitarrpop med inslag av country och folk från olika tider. Det är överlag modesta låtar som framförs smidigt utan onödigt skrammel på gitarren. Det ska vara enkelt, lätt för amatörer att ta till sig. Tanken är god, men samtidigt kan man undra vad som är poängen, varför det är värt att lyssna på. Ett givet skäl vore att omstöpa gamla gobitar i den nya tidens klang, men både valet av gobitar och klangen kan diskuteras.  

Bästa låt:
What comes next

May I Sing With Me (1992), 6
Albumet inleds friskt och stämningshöjande med drömmande gitarrer i den nästan instrumentella Detouring America with horns. Med låt nummer tre, Mushroom cload of hiss, spricker harmonin. Låten är en ettrig fridstörare på nästan 10 minuter, som röjer på med snabba trummor och monoton bas som hela tiden pendlar mellan två toner. Mitt i brakar ett sprakande inferno loss. Plötsligt tar musiken slut och följer gör Swing for life, en sunkig och loj låt - i positiv mening. Skramlet dyker upp igen, emellertid. Så här fortsätter det: ett planlöst pendlande mellan ytterligheter. Mer än en gång förs tankarna till Velvet Underground.

Bästa låt:
Detouring America with horns

Painful (1993), 7
Painful inleds eggande med en melankolisk ambient sjuminuterslåt i Big day coming. Jag skulle inte bli förvånad om gruppen inspirerats av Spiritualized snygga Lazer Guided Melodies som kom ut året före. Efter denna meditation vevas det igång med småröjig Yo La Tengo-rock en stund. Tills det blir kontemplativt igen. Den ambienta stilen växlas om vartannat med skränigare nummer. Exempel på det senare är helsköna Sudden organ där en frän orgel skränar i förgrunden samt riktigt tunga I was a fool beside you for too long. Sist passar det förstås med ett sju minuter långt crescendo i I heard you looking.

Bästa låt:
Sudden organ

Electr-o-pura (1995), 7
Electr-o-pura präglas av ett oupphörligt upp och ned i fart, intensitet och rassel. Lågmälda nästan viskande ballader varvas med skramlig och experimenterande indierock. Det är lo-fi för hela slanten. Vackra harmonier i garagemiljö med spik, muttrar och skruvar huller om buller. För det mesta gillar jag det jag hör även om jag inte helt förstår logiken överallt. Musiken känns allt som oftast som ett virrigt skramlande och ramlande hit och dit med gitarrer och annat. Om än med mycket elektricitet och finurligheter. Mot slutet blir det hårresande skönt med Blue line swinger, ett av Yo La Tengos allra finaste crescendo-verk.

Bästa låt:
Blue line swinger

I can hear the heart beating as one (1997), 7
Soft, stämningsfull laid back musik varvas med skitig, monoton, röjig och Velvet Underground inspirerad indierock. Det hoppas yvigt mellan dessa stilar, men båda delar fungerar i sig fint och musiken är mestadels stilig och respektingivande. Yo la tengo är bra på att få ihop sköna arrangemang och effekter utan att det känns tillkonstlat eller överdrivet. Musiken är bra och händelserik, men jag skulle inte säga storslagen, och en del hade vunnits om längden hade skurits ned lite. Ibland försvinner rösterna in i dimman, vilket bidrar till att man inte riktigt drabbas av den närhet som ändå latent finns här inunder.

Bästa låt:
Autumn sweater

And Then Nothing Turned Itself Inside-out (2000), 7
Musiken börjar mystiskt och ruvande med Everyday. Vad ska hända nu undrar man. Svaret är att det fortsätter på ett ambient snudd på zombieartat vis. Bra musik och sköna rytmer, fast sömnigt. Zzzz. Oj, låt nummer 9, Cherry Chapstick, väcker upp en ur meditationen och plötsligt blir det indie och starkt distade och svajande gitarrer för hela slanten. Inte ovälkommet. Det går att ifrågasätta vissa skeenden i detta utdragna album, men det finns flera bitar att se fram emot och det ända mot slutet. Avslutande sjutton minuter Night falls on Hoboken är en riktig pärla som skapar en behaglig zzzz.

Bästa låt
Night falls on Hoboken

Summer Sun (2003), 6
Yo La Tengo blir allt försiktigare, softare och subtilare. Långa stunder händer nära nog inget. Då hörs kanske bara ett lojt hummande, försynt slidegitarr och knappt hörbart slagverk. I Nothing but you and me tycks en befinna sig i något slags rör, långt ned under jorden. En klaustrofobisk känsla sprider sig. Då och då sker något som är lite mer livfullt. Välbehövligt. I Yo La Tengos album brukar också finnas någon längre låt och de är för de mesta klart lyssningsvärda. Här representeras detta av Let’s be still, en snygg jazzpoplåt, med ett intressant parallellt tempo via en upprepande pianoslinga.
 
Bästa låt:
Let’s be still

Popular songs (2009), 6
Yo la tengo lutar sig tillbaks och snickrar ihop ett stundtals trivsamt och tämligen lättsmält album. Helt vanliga poplåtar, några med smått ironisk knorr, varvas med andra snabbare helt vanliga indierocklåtar. Somliga går mest på tomgång. Allra sist placeras två låtar som tillsammans sträcker sig över 27 minuter. De representerar två ytterligheter, men har likheten att de bara maler på utan vare sig riktning eller mening. Annars är det More stars than there are in heaven som sticker ut med en mer spännande uppbyggnad. Här lagras om lott olika slags surr, slir, kör och annat välljud till en mysig helhet.

Bästa låt:
More stars than there are in heaven

Fade (2013), 8
Det måste inte krånglas till så mycket för att musik ska låta både bra och sofistikerat. Yo La Tengo är en mjuk indiegrupp och detta ett särskilt mjukt album med fasligt söta melodier. Det rafsas en del med gitarrerna: Skärande gitarrer en bit bakom smäckra melodier är alltid ett vinnande koncept. Gammal forntida tuggummipop är ändock det mer dominerande inslaget. Jag imponeras av att de kan rada upp en sådan serie lyckade låtar, hela tiden med Kaplans vänliga dämpade röst. När allt håller på att fejda bort tackar jag för The point of it och avslutande stämningshöjaren Before we run.
​
Bästa låt:
Stupid things
​

Stuff Like That There (2015), 4
Yo La Tengo producerar igen en lågmäld historia med ett antal covers. Det finns en del försiktiga, men eleganta slirningar på gitarren. Söker man en rofylld bakgrund är musiken okej. Men ska man bara lyssna blir det för tråkigt. Den som använder sig av en minimalistisk ansats behöver se till att kvarvarande toner och klanger slår an och drabbar en lite extra. Men det lyckas de inte med, förutom undantagsvis. Och när man ger sig på covers tänker man sig att det ska bli något extra, inte någon halvmesyr. Men jag finner inget särskilt nöje att lyssna på dessa covers.

Bästa låt:
The ballad of red buckets