Thom Yorke
|
The Eraser (2006), 8
The Eraser, dvs öppningsnumret, är en behaglig, sävlig, småblippig mer eller mindre precis avpassad Yorkes stämma. Ungefär så ska det låta som en ovanligt rak röd tråd genom albumet. Dessa klanger och elektrifierade rytmer – är det dubstep det kallas? - är trevliga att lyssna på; vemodigt och vackert. Thoms soloprojekt känns till viss del som en fortsättning av Hail to the thief, fast mer tyglat, monotont, sammanhållet, sammanbitet. Ovanpå allt lagras sköna harmonier. I mysiga Black swan hörs envist sliriga gitarrer en bit bort. Helheten blir dyster. Kanske ska man bara låta bli att vänta på det där förlösande ackordet? Bästa låt: The Eraser Tomorrow’s Modern Boxes (2014), 7
Yorke dyker djupt ner i en mörk box och hittar en massa dova rytmer som en inte trodde fanns. En spännande inbundenhet uppstår. Hela tiden, så gott som, hörs hans något gälla röst, ibland sjungande ibland bara ljudande. Den är ett med musiken och soundet oavsett om det är något som sägs eller inte. Musiken är nedtonad, emellanåt försvinnande dämpad. Det hela framstår nog ändå mer som ett knepigt konstprojekt än en skapelse för det sköna. Men lockande är det. Det räcker med att läsa titeln på det inledande spåret för att nyfikenhet ska odlas: A brain in a bottle. Bästa låt: A brain in a bottle Anima (2019), 6
Yorke snärjer in sig i sin introverta blippvärld. Det är en abstrakt och svårtillgänglig sådan, men knappast ointressant. Soundet är djupt och rent. Hela albumet framstår som ett försiktigt men samtidigt intensivt puttrande i grytan. Lyssnandet kan också jämföras som att leta efter skatter i en labyrint. Bortemot en kvart in i albumet hittas en. Mitt i låten Twist uppenbaras några förlösande regelbundna elektroniska ackord. Sedan följer Dawn chorus med fin atmosfär. Musiken blir nu böljande och rogivande. Men strax därefter irrar sig musiken tillbaks in i de inbundna gömmorna. Så fortsätter det och till slut tar puttrandet bara slut. Bästa låt: Dawn chorus |