Yuck

Yuck (2011), 7
Här har vi årets mest brittiska skiva i genren gitarrpoprock. Känns som man har hört det förut: tungt distade gitarrer och shoegazesång mot varma, snärtiga melodislingor. Vi skickas tillbaks till tidigt 90-tal. På något vis fungerar det. Det råder en slags balans med en handfull låtar av het hitkaraktär som växlas med mer introverta eller skitiga nummer. Ett och annat riff framkallar ofrånkomligen någon gäspning, förvisso, men jag kan heller inte låta bli att förföras lite av de mjuka melodierna, refrängerna och stämsången. Och det kan aldrig vara fel med lite stackatomonotoni. Som avslutning placeras den läckert sugande tunga Rubber.
 
Bästa låt:
Rubber

Glow & Behold (2013), 3
Några tjusiga toner i en instrumentell inledande låt väcker nyfikenheten. Men besvikelsen infinner sig kvickt. Nej, det här duger faktiskt inte. En gitarrist har försvunnit från gruppen och det visar sig ha desarmerat den. Allt smuts är bortpolerat. Utöver det försöks det med fulla muggar. Musiken är poppig, melodiös, käck och svulstig – fast utan taggar, fuzz och finess. Det går inte riktigt. Särskilt inte när upplägg, sångstil, stackato, svajande toner och mycket annat så övertydligt visar hur man vill tillhöra den brittiska indiescenen. Oasis-knepet fungerar inte. För den som hört detta många gånger tidigare blir det bara tråkigt och meningslöst.
​
Bästa låt:
Sunrise in maple shade