Zero 7

Simple Things (2001), 7
Zero 7 snickrar fager, chilly electronica med snygga beats och läckra basgångar. Man promenerar längs en sandstrand, under en varm stilla skymning, och lyssnar på vågbruset. Alla möjliga sorters ljudvågor sköljer över en. Allt är soft och harmoniskt, fast också lite vemodigt. Absolut inget tungsinne, men lätt sorgset. Samma slags välljudande toner och klanger hörs konsekvent rakt igenom. Det hela är vackert, men blir aningen för mysigt. Lite för nära muzak vid ett par tillfällen. Några nummer ger extra njutning och det är moget att placera dem under andra halvan av albumet: In the waiting line, This world, och Likufanele.

Bästa låt:
In the waiting line

When it falls (2004), 7
Musikduon Zero 7 (Binns och Hardaker) följer upp den lyckade debuten med igen mysig, ambient, gå-på-stranden-vid-månsken-musik. Musiken böljar så sakteliga fram och skänker en känsla av välbehag. Den här sammetslena electronican är långt mer än en blott datoriserad produkt utan kryddas av sköna basgångar, sensibla gitarrer, stämningshöjande blås och ett och annat trumslag. Repertoaren av skönsjungande sångare och sångerskor bör också nämnas. Albumet är långt ifrån händelsefattigt, men på min önskelista står trots allt lite mer av variation i sådant som tempo, klang och harmoni. Avslutande Morning song bjuder ändå på en överraskande tempoväxling anfört av pianot: en riktig pärla.

Bästa låt:
Morning song

The garden (2006), 7
Jose Gonzales röst passar perfekt chilly electronica. Det förstår man att Binns/Hardaker förstod för här dyker den upp. Kanske kunde de inkluderat hans plock på gitarren också. Den kvinnliga rösten har stänk av fin blueskänsla och den representeras av Sia Furler. Zero 7 uppvisar kreativitet och integritet. De fortsätter skapa lättsmält musik för örat utan att förlora smak och stil. Känslan är både luftig och intim, särskilt när en beslöjande synt kombineras med läckert blås och jazzig rytm som i utsökta Your place. Samtidigt kan, beklagligt nog, en glidning bort från den organiska electronican till en mer blippig variant skönjas.

Bästa låt:
Your place

Yeah ghost (2009), 5
En intro som inte väcker så många tankar följs av en relativt vedervärdig popdänga kallad Mr McGee. Helt tydligt hörs ett Zero 7 som tänkt sig ett nytt glättigare grepp på dess fjärde album. Eller inte? Vad som följer är sköna Swing och nu känner man igen gruppens chilla känsla. På så vis pendlas det fram och tillbaka mellan nyfiken elektronica och andra mer blippiga nummer. Albumet är brokigt och saknar riktning. Somligt låter ingenting. Annat låter plast. Med så finns också ett och annat intressant. Särskilt avslutande All of us visar att Zero 7 inte förlorat fantasin och kreativiteten.

Bästa låt:
All of us