Monica Zetterlund

Ahh! Monica (1962), 7
Med folk som Georg Riedel och Jan Johansson musicerande bakom Monicas stadiga röst är oddsen goda för lite trevlig helgsalongsmusik. Lägg där till att det sjungs musik skapad av internationella storheter som Kurt Weill (Säg tyst/Speak low), Fred Ahlert (Sakta vi gå genom stan/Walkin my baby back home), Percy Mayfield (Stick iväg, Jack/Hit the road Jack) och Paul Desmond (I New York/Take five). Och av svenska celebriteter som Owe Thörnqvist och Olle Adolphson. Det pendlar lite upp och ned förvisso. Musiken är stundtals Beppe Wolgers-lustigare än vad den är briljant. Själva Zetterlunds briljans märks kanske tydligast i avslutande Säg tyst.

Bästa låt
Säg tyst

Make Mine Swedish Style (1964), 5
Monica inleder med en snabb version av Speak low, ett ess hon prövat förut, men den funkade bättre när hon sjung på svenska i långsamt tempo. I övrigt går det för långsamt. Givetvis är det alltid trevligt och fint att lyssna på Zetterlund, men repertoaren här ter sig anonym. Monicas sång ackompanjeras av ett gäng som kallar sig  Bill McGuffie Quartet som lirar piano, trumpet och slagverk.  Resultatet blir en anspråkslös salongsmusik som går att lyssna på och som inte stör på något vis. Men inget finns att se fram emot och Monicas skicklighet kommer inte till sin fulla rätt.

Bästa låt:
Speak low

Monica Zetterlund med Bill Evans Trio

 Waltz for Debby (1964), 7
När Monica träffar Bill Evans och hans trio uppstår fin och varm salongkänsla. Monicas produktioner pendlar mellan ett allvarligt, seriöst uttryck och mer skojfriska kabaréartade anslag. Här har pendeln växlat till ena extremen. Ni vet vilken. Inga brister på sången och pianot, precis, men jag hade inte tackat nej till några lite snärtigare toner och strofer. Till de bättre numren hör visan Jag vet en dejlig rosa: ett fint exempel på när folk möter jazz. Givna favoriten är Monicas vals, en svensk Beppe Wolgers-version av Evans Waltz for Debby. Det är fler än Evans som hänförs av Monicas sång här.

Bästa låt:
Monicas vals

Ohh! Monica (1964), 7
Albumet rymmer några av Monicas främsta insatser och nummer, och hon ackompanjeras av hela Sveriges jazzelit. Men skivan är samtidigt något ojämn och hackig. Det är smått omöjligt att inte hoppa förbi 7 minuter långa Vilsevalsen – en menlös Beppe Wogers-historia, som kanske var menat för något barnprogram? Albumet är lite för mycket revy och lite för lite anpassning till Monicas kvaliteter. Det är synd, för i låtar som Farfars vals, Spela för mig, En valsmelodi och Visa från Utanmyra hör man ju hur bra det kan bli. Även superba Monicas vals återfinns här, men versionen med Bill Evans är bättre.

Bästa låt:
Monicas vals