The Stone Roses
|
Stone Roses (1989), 7
The Stone Roses kom i mångt och mycket att definiera "Brittpop". Denna skiva blev enormt hissad och omskriven. Alltför kritikerrosad tycker jag. Inledningen vill inte lossna. Det tar sig först med låt nummer tre, Waterfall, som innehåller sköna basslingor, funkiga gitarriff och läckra rytmer. Nästa låt bygger på samma känsla och klang men med en mer psykedelisk knorr. Det är just i sådana partier där de lyckas som bäst: när de lyckas kombinera vackra harmonier med flinkt gitarrspel och smidiga rytmer. Men skivan är påtagligt ojämn och innehåller flera ganska intetsägande låtar. Därtill hänförs jag inte av sångaren Ian Brown. Bästa låt: I am the resurrection Second Coming (1994), 5
Fem år har gått, men det hjälper inte. Ian Brown saknar karisma och det förstör egentligen alltihop. Men vad som också saknas är ett ordentligt grundmaterial, det vill säga låtar med snygga melodier och trevliga ackordstrukturer. Med saknad av allt detta hjälper det inte med pumpande rytmer, fräcka groove och wah-wah-gitarrer. Bitvis känns det hela som ett planlöst jammande, vilket i och för sig inte är så fel för det är den delen som fungerar. Gitarrerna är utan tvekan den största behållningen. Det testas med en del flirtar mot den progressiva 60-och 70-talsrocken, men även denna bit känns för billig. Bästa låt: Tightrope |